Mörkrum

(transl.-i översättning Nina M Olsson)

 

Kanske, för att det
inuti bunten med fotografier
av gammal vana
finns ett stumt skri
ett förlopp som stannat
en avbruten utveckling,
fram och tillbaka.
Allt har redan inträffat
och finns där som ett bevis
på minsta möjliga avstånd,
förtjänster och svagheter
placerade bakom glas.
De levande är döda:
fångade i sin brist
på stadga, mitt under
nedfärden, utan någon hamn
men med sina avresor
och sina ankomster.
Levande döda.

 

ansiktets skugga,
bilden reflekterar
spåret som efterträder
det färdiga avtrycket
bakom glaset…
projektionen av
ett liv som föregår den
men blir kvar där bakom

ett datum
som mystiskt försvunnit,
en varelse till häst, inuti och
utanpå: jaget som domineras
av en absolut och likgiltig helhet
spåren av ett
samtal förlorat i sig självt
borttappat under färden
nedför den blixtrande
tidens sluttning

 

**
Objektet som
ger sig åt objektivet,
komprimerat och distanserat.
Utplånat,
och ändå blir det kvar
på obestämd tid
tecknat, in absurdum,
i sitt utsträckta vara.
Ett misslyckat uttryck.

 

*
(Sammetscharleston
med blomsterpaljetter
och rader av pärlor
kring nakna vrister.
Urringade dansskor
med sleijf.
Ena handen i sidan
medan den andra ordnar håret
i nacken.
Hjärtformade
smala läppar.
Signerat nere
i kanten:
Wanda Dell’Amore.
2/71938.)

Varieténs subrett
från små teatrar
av andra klassens rang.
Tjugoåringens fylliga former
fick mer uppmärksamhet
än konsten.

Förresten var hon nöjd
med sin kropp som
varit uppskattad. ”Jag har gett
och älskat mycket,
men också fått tillbaka.”

Vem tillhörde hon,
bortom de betalda lögnerna
och alla kränkningar
inpå bara huden,
lycklig i sina enkla kläder men
förbrukad. Sorgsen
över att alla möten
stjäl ett gram,
den dagliga plågan
som likt vatten urholkar
tomheten inuti.

 

*
(Redan klädd i svart, blicken
någon annanstans, böjd
tar hon barnet i handen.
Barnet som
är klädd i vit skoldräkt med en underlig
kappkrage
ställer sig på tå och
med missnöjd blick ber
att få bli befriad.)

Hon blev dotter
till sin son,
nu tynger han
hennes famn. Hon lindar honom.
Hon har blivit liten igen,
mager och tärd,
men ändå översvämmar hon
honom, han som varit
hennes älskade barn
medelpunkt och mål
i ett strävsamt och
ensamt liv.

Hon som ägnat sig åt
arbetet, slav under
hans behov
blev själv härskarinna
och blodsugare: murgrönan
begränsade och
förbrukade henne.

Rynka efter rynka
sammandragen, uttorkad,
pergamentartad.

 

*
(I genomskinlig klänning av organdi
vilar hon på en
liten divan.
Ena armen tycks övergiven,
på väg att glida ned.
Hakan vilar i handen.
Under lugg,
mörka ögon,
blicken fäst i fjärran.)

Åldrad i förtid
av arbete
sitter hon i stolen
i rummets skugga,
med hatten på sig hela dagen
tyst sjungande, utan
att längre veta om vad,
refrängen densamma:
”Den lilla falken som jagar vinden
störtar till marken
på ett ögonblick.”

Stjärna, blixt, komet
silverpil.
Också det lysande
spåret…
allt har slocknat.

 

*
(En bröstbild,
ett par:
Han bär filthatt
och en liten scarf
av brunt siden
tätt omkring halsen.
Hon en vid, randig
ärmlös blus
uppknäppt till hakan.
Tillsammans för att fördriva tiden.
Båda ser åt
varsitt håll.
Man förstår
att det var blåsigt.)

Hon ville inte,
men min morfar
förberedde korten
och gifte bort henne,
julafton 1918.
Mot sin vilja
gjorde hon alltid
vad man begärde
av henne.

Hon var under sin livstid
något hon inte ville vara:
tjänarinna och bedragen hustru.
Hon fick utstå att mannen
hade två hem
och att han försörjde henne.

Hon hade inget
eller bara lite
av allt det hon drömde om.
Och den där anständigheten
som hon höll så högt
hindrade henne också.

Jämt och ständigt
gick han omkring
med fingret på kartan,
på jakt efter skatten.
Trots den bit
som alltid saknas
i drömmen om det oändliga.

 

**
De små pappersbitarna,
utslungade
från en slocknad kon,
får konturer
som på nytt ger nyans och mening
söker sina inbördes
sammanhang
antar tankens färg
banar väg och
tid som alltmer skiljer
sig åt
återfår tyngd
figurer som expanderar
dofter av hemliga
dygder och atmosfärer
väsen i en
närande tystnad
nät, förråd, magasin
av bilder och smaker.

 

*
(De står på rad på
den smala bryggan
inför ombordstigning:
Flickan med märkena
på tröjan, hennes
mor med styva bröstvårtor,
fadern ovanför
alla andra vid
bordet som lutar
mot havet som bländar dem
i skymningen.
Och i fonden, förankrat
i seglet, framträder
Savojens vapensköld.)

Som monarkist
i ett socialistiskt hem,
var han familjens svarta får.
Hustrun, sömmerska,
kämpade på och menade
att de på så sätt
skulle bli mer respekterade.

Han hade varit
elitsoldat och blev sedan fascist
från första början.
Han brukade träffa
en grupp vänner, för att besegra
tristessen, och sinsemellan dela upp
Europa på kartan.

Han dödades tillsammans med de andra
vid flodbädden
en tidig morgon.
Upptäckt i korgen
med gåsfjädrar,
spår efter
dottern som lekte i
vinkällarens tunnel.
Hon gick ner och upp igen
tills spelet var förlorat.

 

*
(Stående,
med handen vilande på
en liten trädivans
armstöd.
En stor basker
under vilken
håret bildar
en krona, en
tung klädedräkt
med plisserad kjol,
redingot
med krage
och ärmlinningar av sammet.
I fonden,
en stor duk av brokad
som hålls på plats av ett band
av grovt siden,
bakom huvudet.
Signerat
1/4 1918.)

För henne var det
den lyckligaste tiden
i hennes liv,
när hon
som ung flicka från en bergsby
fick anställning
hos en borgerlig familj
i Florens.

Hon tyckte om alléerna
på promenaderna
med de små parasollerna
öppna mot solen
och de stängda vagnarna
vid sidan om vägen.
Att vara finklädd
om söndagarna
för att, även hon,
få göra ett gott intryck.

Hon är säker på
att det bara var här hon
var omtyckt på riktigt.
Att hon redan då
var rädd och
inte längre förväntansfull
inför det som väntade henne.

 

*
(Nästan skallig,
ett runt ansikte
markerat av två buskiga
och mörka mustascher,
iklädd en jacka
av manchester,
med ett band
av svart sammet
på uppslaget.
Min fars far.)

Mannen som jag
aldrig fått lära känna.
Han som jag har att
tacka mitt liv för
uteblev förmodligen
utan anledning, liten
eller stor, från vårt möte.

Om honom fick jag
efter mycket möda veta
att han, som änkling,
hade gift om sig
till sonens förtret
och att han efter en blodpropp
blev sängbunden
i åratal och sedan dog.

För mig som barn
blev han,
av vilken orsak vet jag inte,
en tydlig bild av en tanke
som egentligen inte alls var märklig:
skyldig till den stora
oredan i världen.

 

*
(Mössan,
vapenrocken med fyrkantig
krage och ett
kort, vitt rep
under ärmen.
Ombord på skeppet
i miniatyr,
beredd att avsegla
från sin hamn
med fören av kartong).

Idag, om man plötsligt
ger sig hän
säger de
att man blivit sjuk:
lågt blodtryck.
Eller, ännu värre,
att man är tokig.

Han vet att det är
en föreställning,
inom honom, när
han tänker på att livet
redan är över
och att han inte längre
kan spela med i matchen.
Missade chanser, förlorade,
nu helt förbi.

Men nedstämdhet
har sitt ursprung
i en smärtsamma känsla:
att ha vilseletts
och berövats,
totalt, på något.

 

**
Utraderad närvaro:
tanken på ett
livlöst ting
på gränsen att bli ett väsen,
klart framträdande, men trots det
ett uttryckslöst ansikte
utan liv. Tydligt tecken
på en reva
i en dekorativ tavla
en oöverstiglig distans
mellan hopp och övergång
i nuets taktfasta fiktion.

 

*
(Barnet lutar sig
mot faderns knä och
vrider koncentrerat
på spaken
som stumt indikerar. Modern
tittar förtjust på
och lutar sig mot radion
i salongens gyllene cirkel.)

Man kan säga
att jag föddes,
växte upp
och fostrades
i anständighetens skugga.

Att vara tacksam
för det lilla men trygga,
nöjd utan att vara det alltför mycket. Benägen
men trots allt ingen revoltör.
I mitt uppträdande
förenades
vägran med ett väluppfostrat beteende.

Å, denna älskade
återspegling från kanten
aldrig mer ren
sprider sig i övermått…
förvillelsens topp,
över objektet.

 

*
(Med spetsig hjälm
och mantel
sitter han på en låtsashäst.
Bakgrunden
en mörk skog.
Ena handen i sidan
den andra håller
sabeln som pekar uppåt,
längsmed huvudet och ryggen.
Han skrattar tillsammans med någon
som – får
man anta – är där med honom.
Med gåspenna, på vitt
glättad papper, ett datum:
maj 1908.)

Avrest, till norra
Tyskland,
för att arbeta i fabrik.
Han roade sig, trots
tio timmar eller mer
per dag. I själva verket
alltid mindre tid
än han tillbringade i hemmet.
När husbondens dotter
fattade tycke för honom
förstod han, plötsligt, att
han kunde få ett ordnat liv.

”Och mamma… och
jag då. Vad
skulle det bli av oss?”
Min förtvivlade fråga
till morfar, minnet som,
vem vet väl varför,
kom upp till ytan igen.
”Men han var envis
som en åsna.”

 

*
(Jag, förmodligen
sex år gammal. Tankspridd, men
bara lite, av leken
på det lilla bordet med
stycken ur abc-boken.
Trots stolens vinglighet
placerades den där
för att foga ihop kombinationer
på kvadraten.)

Ordet, nådde mig
från avlägset håll.
Jag förnam det
nästan a priori.
En retning.
En process
som på något vis

var omvänd
för att motsvara
en verklighet, som ju mer man rör vid den
och håller fast den, desto mer
flyr de fem sinnena.

Effekten av att
kastas mot en
tydlig kropp
och som, genom det som sägs
plötsligt återerövras.

 

 

*
(Poserande, utan
kläder, sitter jag på
den omgärdande muren,
med stöddig uppsyn
och ett grässtrå
mellan läpparna.
Med näsan i vädret
blicken
vänd emot något
eller fäst på någon
i närheten.
Ett knä
som stödjer handen.
Ålder antecknad:
tjugotre år.)

Han räddades
från döden med en hårsmån,
tack vare instängdheten.
Men han blev alltmer kufisk
och ville inte gå ut,
som ett barn.

I hemmet letade han efter något
att ta sig för och ville inte vara i balans
med tiden. Ständigt manad att
följa efter i kattens spår.

 

**
…en omvänd verklighet, skenbart
logisk och ordnad,
hämtad ifrån livets
okontrollerbara flöde, dröjande
på steget och
sedan halkat i den långa
och smala korridoren
i trattens strupe
där den fångas upp,
sönderslagen och
som genom ett under
fullbordad
i ögonblickets tidsrymd,
intakt och återfunnen.

 

*
(Längs strandpromenaden
mitt i sommaren.
Stickig skjortblus
och en liten vit väska.
Man promenerar och samtalar.
Jag betraktar henne,
liksom hon betraktar mig,
och hon är lycklig.)

Min mor, älskad,
och, för att få lov att älska henne,
hållen på avstånd.
Tystlåten och distanserad
på alla plan,
en överväldigande känsla
köpt på avbetalning.
Jag återsåg henne i små etapper
under mitt självständiga
och distanserade liv.

Förenade i väntans
fasta grepp,
utan att lyckas
samtala med varandra.
Den andra ändan
av tråden drar mig till sig
med styrkan hos en vägsträcka
utan utgång.

 

 

*
(Knappnålsögon
i den smala passagen
inne i scarfen, upp förbi
hals och haka,
och en hatt vars
brätte är smyckad
med hårnät.
Över fotografiet
med en spjuveraktig
tillgjord
antikrandad
signatur, nedan,
med nätt och elegant
handstil.)

Det fanns inget
som hon inte sade sig
kunna göra.
Aldrig stilla eller
med armarna i kors.
Ingen rast. ”Jo, på mitt sätt…”.
Hennes orsak:
Hemmet och köket.

Idag, sitter hon isolerad
dagen lång
i en fåtölj
framför fönstret,
och hon vill binda fast
hunden
vid stolskarmen
i samma slags fängelse.

Nu eller sedan,
hur som helst ett långsamt
skakande och slirande
på väg, som en virvelvind
vad det än gäller.

 

*
(Håret utslaget
längsmed ryggen,
ögonen
små och tätsittande
och ena handen
omkring halsen.
klädd i en prickig klänning. Några
och tjugo).

Tvingad genom en märklig invit
in i den förbjudna leken,
alltid lika tankspridd
kommer hon och går
igenom rummet intill,
röd i ansiktet, bråttom
att få på sig trosorna,
upphängda tillsammans med kläderna
vid brasan.
Viskningar
och halvkvävda skrik
bakom dörren.

Plötsligt drabbad
av svartsjuka
och hämndbegär
för att sedan vilja klösa henne,
föraktfullt, tills jag inte
kan mer. Men att göra så mot
mamma, nej…
en osynlig pakt,
knappt ett ord. Om hon
var ensam lät hon mig krypa omkring
mellan hennes ben medan
hon strök och söka igenom
den korta kjolen.

 

 

*
(Med förklädet
likt en liten gardin
upphängd kring halsen,
handen lyft till hälsning
med en nöjd min
och ena foten
på den lilla korgen.
Händelsen
tagen i profil,
i dessa vykortsrester.)

I förskolans samlingssal
efter mellanmålet
med huvudet mot bänken
i den påtvingade
tystnaden, ser de kanske på varandra
i smyg och
skrattar halvkvävt
för att inte bli
överraskade
och få stå i skamvrån.

Hemlighetsfulla gled de omkring
långt borta och alltid i farten,
de bastanta nunnorna
som kom och gick i kör
genom ogenomträngliga dörrar
längs himmelsblå korridorer och som
med kraften i de svarta
klänningarna bit för bit,
stycke för stycke, drog tillbaka
sitt rosa kött.

 

**
Kanske har det som varit, dött?
Eller gömmer det sig utanför
sitt område
i ett orörligt och
avlägset objekt…
En bit foccaccia
som doppats i
koppen, en smak
som man plötsligt
återupptäcker,
kvarhållen och återuppstånden
hejdad och förbleknad
i det som tillfälligt
kan framkallas
i en bild
genom en återspegling
som gör den möjlig att föreställa sig,
knappt uppfattad
i virvelvinden av tecken
spridda över utkastet.

 

*
(En undertröja,
skräddarsydd
till byxorna,
som jag roar mig med
att dra ner
och skrattar mot objektivet.
Skärpet som
på nytt stramar åt kläderna.
Juni 1954,
fem år gammal.)

Varje morgon,
när vi anländer
samma strid
vid stenplattorna
på gårdsplanen
som vi, debuterande småtyranner
hade tilldelats efter behag
för att färglägga
med bitar av tegelstenar,
rader av kandidater .

Förvaltade därefter
av de där tre barnen
en pakt av längtan blandad med
skuldkänsla
att få ta på dem
snabbt, var och en
bakom snåren
vid den lilla muren. Trots
lite kött
mellan benen
och små bröst.

 

*
(Med en cigarett
i handen
och armen böjd
mot bröstet, mitt ibland
andra människor,
lyssnar han på mig
som nästan klamrar mig fast
vid honom.
Leende, men
samtidigt långt borta.
Sammetsjacka,
över en stor tröja,
sliten och kort.)

När hon talar
är det inte längre om Gud
utan om ödet,
som fångat henne…
i de där fläckarna
på huden
i den förkortade andningen
de slappa kläderna
i medgörligheten,
i välviljan
och i friheten
att bryta mot regler.

Vid sex års ålder,
fick jag plötsligt
en första insikt
om hur oundvikligt
förfallet är, hur allt skyndar
mot en död punkt.

 

*
(Ett ljust förkläde,
randiga knästrumpor och sandaler
med hål. Min
far tittar, uppmärksamt och bekymrat, på en
hotfull men uppstoppad hund.
Notan signerad nedan,
och bredvid,
tidpunkten:
den fjärde födelsedagen.
Den 28 oktober.)

Jag, har genom
omkastning blivit far
till min far, i
denna bild
som obstruerats, lämnats kvar
i det förflutna.

Storleksförhållandet
är omvänt,
en optik
som fortfarande
är ekvivalent.

Redo och glad
att få hålla honom i handen
tala om världen
och livet,
att få visa honom avlägsna platser.

 

*

(Den lilla fluffiga
klänningen, hopsnörd
med ett band, med hela
rikedomen
under barmen
och axlarna smyckade
med små pärlor.
Och jag som,
med trött uppsyn,
drar den lilla flickan
i armen.)

Sommar, eftermiddag,
instängda på en terrass
på bottenvåningen.
Om jag inte rymde iväg,
klättrade jag ibland upp till
Marcellina.
En saftig munsbit,
persikokött och mogen frukt.
Utsträckta mitt ibland
vaserna med geranium.

På vakt i mörkret
nere i källaren
över lådorna med frukt.
Hon tyckte om
att hålla i det som hängde.
Jag tyckte bara om att
bli fångad.
Och för mig tycktes tanken
både orättvis och ofördelaktig:
att hon saknade
själva grejen.

 

**
Helheten, ja, en människas
rötter:
en komplex dimension,
en utsträckning hos objektet
som symbol och funktion
ett varaktigt kvarhållande.
Den fullbordade punkten
som utan slut
innesluter känslan
av det oändliga i vilken
händelsens inledning och återfall
sammanförs.

 

*
(Jag som fixerar
blicken framför mig
och har ett förkläde
med skärp
och knästrumpor i
samma mörka färg.
Armarna längs sidorna.
Men inte
alls avslappnad, tvärtom
uppmärksam på
vem som går dit).

Jag hade börjat få
en lite obehaglig känsla,
onda aningar och blev förvånad
när jag upptäckte
att man aldrig finner
sin rätta plats
och inte håller måttet.

Och nu är det över mig,
ett dröjande faktum
att livet går ut på att
upptäcka något
otillåtet
och förbjudet,
att allt föds
och växer till i hemlighet,
att det i korthet inträffar
i rädslan.

 

*
(Jag bär en stor undertröja
ovanpå de andra kläderna.
Sandaler av läder.
Håller handen
på räcket,
från bron ser jag havet
och en båt som
passerar framför den.
Jag är sex år.)

Där är hon,
fri som vinden
med barndomens segel
mot horisonten.
Otålig och diffus
återupptar hon sin flykt
allt längre bort.

Min färdväg
tycktes skulpterad
och otvivelaktig, på
något sätt öppen.
Drömmar, projekt och planer
allt, också de mest märkliga,
snabba och flammande
flöt de ovanpå havsvågorna.

Om jag nu ser tillbaka,
betraktar jag mig själv som lite drunknad
i den tomhet som, liksom ett glas,
har placerats
mellan mitt nuvarade jag och
det mer avlägsna.
Ju mer det exponeras
ju fler ställen och
aspekter, desto mer
gömmer det sig.

 

*
(Min mor skrattar
med spegelvänt ansikte,
nuddar knappt vid
det vågiga håret
längs ryggen.
Den magre ynglingen,
bortom henne höjer
tankfullt blicken,
med ett osäkert leende
i den förmodat
ljumma kvällen.)

I busksnåren vid floden
lotsade min mor
sin första kärlek
och den svartsjuke brodern
spanade på varje steg,
sprang efter dem
och kastade stenar.

Han stupade en morgon
under en militärövning
innan han for till fronten.
Och han kom tilbaka till henne som
ett ärofullt eko,
det lilla som återfanns
bland resterna.

När jag bläddrade bland minnena,
funderade jag alltid på
det som hänt och det
som inte behövde ha inträffat,
på situationen som tillhör
varje historia.

 

 

*
(Min far
som mycket ung, tillsammans
med sina vänner
i ett intuitivt samspel.
De skämtar
och han svarar
genom att härma
vulgära gester.)

Genom att praktisera
gamla och nya kurser,
på ett byggnadskontor,
mötte han flickan
som hon då fortfarande var,
min mor.
Och historien som
angår mig
tog sin början.

Han var också ung
och lärde sig
kärlekens angelägenheter.
Trots det, fanns det oss emellan
en tyst överenskommelse
och vi låtsades inte om
att den ene testade
det som den andre
redan gjort.

 

 

**
Figurer och objekt,
spår av något konkret,
som tecknar den andra sidan
av det närvarande,
avskilt, borttynande och
osammanhängande: det
som härrör från ett ordnat samtal,
som blivit logiskt portionerat
av något enormt, spegel
eller porträtt av ett värde
som återgivits, prövats av
ett inneboende… alfabet,
från avgrunden,
utan betydelse.

 

 

*
(Skjorta och en liten slips under
en sportjacka.
Händerna bakom
ryggen som stöd för
axeln, som vilar mot den
lilla terassväggen.
Ett lite förvånat
uttryck, nöjt
och samtidigt surmulet.
Även året är antecknat: ’57).

När jag nu betraktar mig själv
på fotografiet
frågade jag mig inte, då,
vad jag skulle ha varit.
Jag var säker på
att längre fram,
hur det än gick,
skulle jag fortfarande
betrakta mig själv på samma sätt.

Det märkliga var
att jag inte kände att jag fanns till,
som om jag
redan hade existerat.
Liksom ertappad och hejdad
lite i taget
i den positionen
mot väggen.
Fjärmad från mig själv
och, delvis, utestängd
från en möjlig framtid.

 

*
(Min syster
några månader gammal,
inlindad i ett förkläde
som stramar.
Nästan förskräckt
håller jag henne, förvånad,
i ett finger.
Samma öron, ögon,
näsa och mun.
Jag är fem år gammal.)

Sedan går tiden
utan att man egentligen fruktar det.
Tillsammans:
lekar och upptåg
i samma kläder…
Nu har vi
förlorat varandra utom synhåll.

Vi träffas sällan
och har inte längre
något mer att säga varandra.
Hit och dit
bland små höjdpunkter.
Var och en i nya roller, delaktiga i
ett liv som tidigare var gemensamt
men som nu delats upp
i en rad olika händelser.

De avvikande linjernas
mörker
från en punkt
på kartor
mot det oändliga.

 

 

*
(Från mig själv som kommer
till ett större
och mer avlägset jag.
Bilden som
stannar kvar i spegeln
inuti ett gammalt skåp.
Dörren som sakta och försiktigt
öppnar sig.
En utsträckt hand,
kanske för att skydda mig
och, den andra,
som kramar tröjan
i den synliga akten
att täcka för mitt ansikte.)

Så förblev jag en
obekant, återspeglad
i det komplexa
porträttets ram.
Tankspridd av den omvända
bilden av mig själv,
av min framtoning
som plötsligt blev så tydlig.
Förlorad i det stängda
inuti objektets punkter.

Och än idag,
fortfarande splittrad
mellan det som jag tänker
och det jag ser.
Inte ung, inte gammal
varken vacker eller ful.
Jag uppfattar mig som ett hinder
eller så försvinner jag
nästan helt.

 

*
(Min mor
medan hon kastar
huvudet bakåt
över sidenblusen, leende.
Klädd i svart
hatt. Lekfulla
kläder, fantasi.
Med ena handen
omkring halsen
Så full av liv,
brinnande.
Runt tjugo år.)

Men jag känner inte igen henne.
Jag betraktar henne och
ser henne inte: en värld
jag inte känner till.
Liksom då jag letade
i hennes handväska
bland puderdosa,
spegel och nagelfil.

Att hon skulle leva
och redan vara lycklig…
medan jag inte fanns,
inte existerade.
Inte ens som andetag,
avtryck eller tomhet.

 

**
Upptäckten
att alla de minsta
och udda anletsdragen
hör hemma i samma
generella system,
bestående av delar
och relationer
som också har
en mening i sin
totala oordning.

 

*
(Föräldrarna, i bakgrunden.
Fadern står nöjd och håller
flickan i hand.
Hon tittar
snett på honom under halmhattens
brätte, ett öga
på objektivet
och med andra handen
stryker hon klänningens veck.
Modern böjer sig:
bär den lille,
som har en hatt av
tidningspapper. Hinken
upphissad i balans
på gunghästen.)

Om honom och
hans flängande
dag efter dag:
affären, huset
familjen.
”För sönerna,
Giovanna…”

Trots det hade ödet
redan flåsat honom
i nacken,
domen var fastställd
utan återvändo.
Och att inte tänka, ens
om han hade haft den tid,
som nu tynar bort
och lurar avståndet
på vägen.

Så dog han
av tarmcancer
och hon inom ett år
av en hjärntumör.
Den yngste
blev deprimerad
och dottern ansträngde sig
för att täppa igen hålen,
hålla i räkenskaperna
av det som var kvar.
För att bota broderns olycka
betalade hon dubbelt
till skada för naiva
efterkommande.

 

*
(Allt är samlat
knäppta händer
ovanför näsan,
på knä i trappan
reciterande böner.
Med blicken någon annanstans
men, alltför disträ
för att förstå meningen
med att synas på porträttet.)

Upptäckt av en tillfällighet
av min mamma.
Utsträckt på sängen
byxfickorna
fulla med nakna kvinnor,
attrakiva modeller
utklippta ur tidningen.

Hotad av mörka
straff, död
och kedjor.
Och trots
rädslan, delaktig
och lockad
av logiken att
vackra ting
måste vara skadliga.

Det går ner, upp,
faller ner i tomheten
och ingenting är det
värt…

 

*
(Med de mörka borstiga
mustascherna,
poserar han i
kavalleriets uniform.
Självsäker
men tankspridd,
stödjer han handen
mellan kolonnen
och muren.)

Morfar vägrade
skriva in sig i
partiet och på natten
kom de och frågade efter honom.
Min mor fick psykiska problem
för hans skull.

De var tvungna att
ge sig av, eftersom
de inte lät honom stanna
längre.

Från den stunden försökte han
bara överleva.
Han hade redan förstått
att inget, eller mycket lite,
hade förändrats för honom.
Men han skröt aldrig
med sitt förflutna.

En gång i tiden en hjälte
lite till åren,
istället för en idé
om frihet blev han
förolämpad och sedan sviken.
En analfabet som om söndagarna
köpte l’Unità.

 

*
(Det lilla knytet
övergivet mitt bland
band och rosetter,
inuti kistan, inlindad
i vita blommor.
Tryckt, nederst på sidan
tillsammans med ett datum,
en andaktsvers: ”Han
visste inget om livet.”)

Inuti en vattenfylld påse
drev han med strömmen,
skeppsbruten.
Han bar inte deras tankar,
njutning och oro.

Fisk från ett litet hav
drogs upp ur sitt kärl,
avskild från det
fullständiga mörkret
och, om så bara för några få timmar,
anmäld inför lagen
och i förtäckningen över
födda.

Det var bara
anpassning av funktioner
som inte fick utvecklas full ut. Några
påbörjade och
aldrig avslutade.

 

**
…Ett tecken är
datumet, men utan
minnen och nostalgi
inför det som varit.
Älskat eller oälskat,
hur som helst, okänt.
Fullständigt förlorat
har det fallit i
sin avslutning i
samma fixerade väsen,
innan det förbleknar.

 


  Paolo Ruffilli Mail: paolo.ruffilli@alice.it