GLÄDJEN OCH SORGEN
Passione e morte per Aids

(transl.-i översättning Nina M Olsson)
Aura Latina Malmö, 2006
ISBN 01-975445-3-1

Glädjen och sorgen
(1987-2000)

till min dotter och alla världens barn

”Sanningen är den att
när man föds eller dör”,
sade min dotter,
gråtande, till mig,
”finns ingen respekt
inför livets värdighet.”

… bara det som du verkligen har älskat
kommer aldrig att tas ifrån dig
det som du älskat helt och hållet
är ditt verkliga arv
Ezra Pound

Livet som tänds
och släcks
(av en slump?)
det lysande spåret
den strimma som blir kvar
efter det som varit
älskat och välkänt,
för att sedan gå förlorat,
glädjen och sorgen:
allt störtar ner
i det blinda kärlet
i mörkrets famn.
Spåren, som förbleknar
men ändå dyker upp igen,
i alla sammanhang.

Så förminskad och
nedbruten: han, förkastad
och förlorad på vägen,
han, drogad. Förlorad, också nu,
där han ligger i sängen,
förkrympt
i sitt vita lakan
utsliten och uppgiven,
vänd på sidan.
Förminskad till hälften
av sitt forna jag,
uttorkad i sina kläder
gammal och svag
mitt i ungdomens blomning,
ett liv som redan vissnat.
Likgiltig inför allt
utan grepp om någonting
inte ens
det bleka morgonljuset. Blod från hennes
livmoder, kött av hennes kött,
medan hon sitter böjd över
ett stumt knyte,
vilar hon nära intill,
för att ge honom
frid till sist.
”Älskade son, vem du än
har varit”, en ihållande jämmer
och sedan lämnad
i tystnaden som
föregår undergången.

Den jagar
de allra yngsta ibland oss
bryter ner
de starka
driver med dem
plågar och
krossar dem sedan,
utan hänsyn till förtjänst
eller ålder, plundrar
och klär av
de offer den sökt,
och sätter klorna
i de utvalda få. Rollerna
ombytta nu:
fäderna begraver
sina barn, tar hand om
deras förlorade liv,
omfamnar de skadade,
vakar över de döende, utan
att längre känna rädsla
hjälper de till,
maktlösa inför dödskampen och,
känner, gråtande
hur barnen rycks ifrån dem.

Allt forsar fram i en stigande flod
virvlar och kastas runt
…komna och gångna
försvunna och återfunna
bortgångna, ting,
som setts och sedan försvunnit…
O, vilken mörk och slocknad
morgon det är som gryr
slagen och
förstummad av vinden
på världens teaterscen.

”Det som händer
någon annanstans
berör mig inte.
Jag är en annan nu,
min väg har skiljts från
de andras vägar,
livet har utestängt mig
och jag är alltför trött att
möta det,
avvisad utan återvändo.
Jag känner mig bortkommen
i folkträngseln,
inuti den fulla kista
som är mitt rum
och orsaken
är att mellan mig
och tingen omkring mig
finns nu plötsligt
en stor avgrund
och det tjänar ingenting till
att ta sig över den.
Vad är detta? Vad ska jag ta mig till?
Jag fortsätter att rannsaka
mitt samvete,
men utan att
kunna hjälpa det nu,
jag kan inte längre
förflytta mig bortom
dess ridåer
av tomhet och substans
som den jag en gång var.
Det finns ingen väg tillbaka,
kanske, från slutet”.

Sjukdomen, som slukar honom,
bit för bit,
har upplöst och
förminskat honom
gjort honom till ett beroende
barn igen.
Liksom då
ser han på fadern,
på avstånd den gången,
nu åter allsmäktig,
och beredd att göra allt
för att hålla tillbaka

den våldsamma gråtattacken
som kommer över honom,
med en vilsen och
genomskinlig blick
som ber om tröst
och om smärtlindring,
och full av rädsla
ännu bönfaller
om hjälp.

… rörelsen
i sitt långsamma tillstånd,
den levandes
korta andetag,
på väg att
överskrida gränsen
i det ögonblick
han ska
bli frånvarande…

”Omvärlden driver mig
i exil
i etapper,
lite åt gången
berövas jag röst
och handlingskraft,
avskild och utestängd
från ett naturligt sammanhang.
Den har redan svikit mig,
från att ha varit på min sida,
när den blivit
en grym och envis
personlig fiende.
Här inne i fängelset
väntar jag bara lämnad
i ett konstlat förvar
medan alla
de andra, vännerna,
läkarna, sköterskan,
har ett annat liv utanför,
när de lämnar sjukhuset
är vägen
öppen och gränslös
vart de än vill bege sig.
Jag vet att jag inte längre
ska finnas med i den skaran,
jag märker det i kören
av uppmuntrande samtal,
och i glimten då och då
när någon osäkert stirrar på mig
och – smärtsammast av allt –
i sprickan
i min mors
slocknade ord”.

Vrede och rädsla
förtvivlande förtvivlad
modlöshet, rätt
eller fel, förvirring
och revolterande raseri
ertappat och redan
besinningslöst på drift
ingen hemlighet längre,
nu för alltid
händelsen.

Än en gång så oskyldig
och värnlös
som en nyfödd,
i behov av omvårdnad
och vila,
matad, omhändertagen
och övervakad
i varje ögonblick
och rörelse.
Än en gång, nu,
känner jag samma rädsla
som så ofta förr
och det finns inget
som inte oroar
och som inte får mig att ifrågasätta
hans tillstånd
om han hör mig
om han är varm eller kall
om han har ont
om han andas
eller om han är våt.

Än en gång ser jag honom framför mig
som nyfödd,
som om det vore nu.
Då var jag inte kapabel
att sköta om honom
och till och med besvärad
av att hålla honom.
Full av ångest var jag,
rädd att
jaga upp honom
för att få honom livlig
han som var så lugn.
Steg för steg en objuden gäst,
som alltmer drog mig undan
amning och blöjor,
tappade jag sedan
balansen och
kände mig slutligen
förminskad,
där jag tumlade omkring
vid hans gränser.

”Som barn trodde jag
mig inte vara
särskilt efterlängtad.
Jag hade kommit, ja, för att förstöra
ett mått som inte
skulle hålla,
behandlad med rädsla
eller bara tolererad.
Jag kände att ingen
lyssnade på mig.
Jag växte upp av en slump
på ett underligt sätt:
Far var otålig
och långt borta
också när han fanns bredvid mig,
mor var nervös
och dominant,
betraktade mig
som sin egendom,
höll mig i sin handflata,
hon tänkte på allt
härskarinna över mina drömmar,
och ville med sina omsorger
kontrollera mina begär
och mina behov.”

Att slita den älskade
ur hjärtats kamrar
där han ligger gömd
är som att rycka upp
ekens rötter ur jorden:
den sänker sina grenar
djupt in i de dolda skikten,
där de mörka kapillärerna
sträcker sig ner för att söka
stöd och näring.
Men inget angrepp,
hur våldsamt det än är,
förmår rycka upp
fundamentet inifrån.
Kraften som slungas fram
och griper tag
rubbar basen och
kopplar loss den från sitt centrum,
knäcker och skingrar
stora stycken, lossar
flera av dess grenar
som lämnats hängande
i en kaskad
av svarta skägg
och lyfter med sin
smutsiga del,
med den variga materian
med förruttnelsen renheten,
en välsignelse som trängt ner
det djupaste bottenskiktet
och klamrar sig fast i den mest
avlägsna tomhet,
där livet har rotat sig,
som skydd
mot varje stöld och misstag.

”Det finns inget mer för mig
att göra,
trots alla ansträngningar
och upprepade bekräftelser.
Och den som tar hand om mig
natt och dag
är redan långt borta,
försvunnen i nuet.
Jag har inte blivit bättre
av vården,
och blir det inte heller
i fortsättningen.
Jag förnimmer sköterskans
stumma omtanke,
den sorgsna glädjen
all kärlek
från alla de mina omkring mig,
ögonen röda av gråt
liksom bortvända, i tystnad
för att dölja
sina aningar om
mitt förfärliga hälsotillstånd,
alldeles i onödan
eftersom jag redan förstått
allvaret tillfullo.
Vi håller på att förlora
ömsesidiga tillfällen
den korta tid jag har kvar
och innan det är för sent
vill jag komma hem
och få vila i min egen säng,
på de ställen jag är
van vid.
För att förvandla
smärtan till tröst
och kanske även till glädje
för alla de människor
som ljuger av kärlek.“

Trygga hamn och
nav för dagen
som girigt viker undan
med krossade sandbanker
i dykningen ner i brunnen
mitt bland vågorna
ner på bottnen som bländar
medan den bleknar
som ljuger och flyger
uppgiven och rebellisk
nedgående och uppstigen
till helvetet till stjärnorna
kollapsar spårar ur
kyla och flamma
med förlorad vikt
som trängs och hoppar
böjer sig och kapsejsar
rider frenetiskt
på hans hjärta en ström
av fridfull natt
fram till den avgörande kanten
måtte den hålla
inspärrad ledd
underifrån ovanifrån.
För att han ska skyddas
för att han ska övertäckas på nytt…

Det är den andra sidan
av livet som ligger
i skugga,
den främsta
men förbisedda delen
i tydlig kontrast
till lagen, pol och
magnet, som
drar till sig kroppar
på marken,
bär dem i sina armar
håller dem stöttar dem
bas och piedestal
för det som lagts ner
övergivits och, ja, reducerats
till det rena tillståndet…
som istället informerar,
och får världen att röra sig
genom att placera
ett stopp på vägen
ett uppehåll i rörelsen
för bättre ansats:
språngbräde och trampolin.

Livets blomma
vissnar långt innan
den är mogen att slå ut
och strör från låg höjd
ut sina råa
sargande taggar.
Han är alltför trött
för att blicka framåt
– bländas redan av ett litet,
svagt ljussken – och att från sängens djup
fortsätta att kämpa för sin framtid
och försvara sig mot en
fiende. Slaget är förlorat,
utan ånger.
Vänd på sidan
mot väggen
är det till och med tungt
att andas. Upp
från knuten som tynger
hans bröst,
oavsett vilket veck
han slätar ut,
känner han
endast begäret
att ge sig åt
den mörka floden
som för honom drunknad bort.

Varför ansträngde jag mig
inte tidigare
att försöka förstå?
Det är mitt eget fel.
En ström av ord
när du frågade mig,
krävde stöd och sympati,
konkreta handlingar.
Jag predikade för dig
istället för att vilja förstå:
omdömen, normer,
och förmaningar.
Jag svek dig
i dina förhoppningar,
resignerad mot min vilja
inför världens girighet
och vanor.
Jag lämnade dig ensam.
Värre, jag visade bort dig
och trampade på dig.
Splittrad av overksamhet
hade jag dukat under
för omständigheterna,
övertygad om att få dig
på andra tankar.
Du var aldrig förlorad,
nej, det är jag
som har förlorat dig.

”Så svårt att upptäcka
att du svikit
deras förhoppningar
att du inte alls är
den de hoppades på,
att du inte ens på långa vägar
stämmer in på den bild
de hade av dig.
Och så smärtsamt
att göra dem ledsna
till och med för kärleks skull
utan att ljuga för dem
och avslöja det
som du redan förgäves har förnekat,
den monstruösa sanningen
i vetskap om att krossa dem
ända in i märgen,
men utan att kunna göra
något annat
och därför göra dem förtvivlade”.

Det är den motsägelsefulla verkligheten,
livets tomhet och fulländning,
dess oregelbundna gång,
det begränsade
och stammande
måttet
på vår snubblande fot
som halkat på intet,
historiens riktning
och mänskliga villkor.

”När det händer,
kan du inte längre vara säker på någonting
inte ens det allra minsta
och det går inte
att fly,
anständighetens tråd
går av, du litar inte
längre på ditt eget omdöme,
din förmåga:
du driver till sist med strömmen.
Så försvann jag
ner i djupet
för ovanpå modet
lade sig resignationen,
på självförtroendet
mitt förakt och
på min forna stolthet
ja, skammen.
Den djupa rädslan
strök ut min vilja.
Tills jag mötte honom
och jag kände behovet, levande,
att ta emot men
också själv ge kärlek.
Det var just när
allt tycktes slut,
drunknad i min fåfänga
smärta som jag plötsligt,
med viljans hjälp,
såg en oväntad mening
med livet”.

Jag blev rädd
när jag märkte
hans smärta,
fruktade att inte
uthärda mötet
med honom, så bruten och apatisk
i sin ungdom,
och min ångest växte
med mitt skräcktillstånd. Men
när jag kommit över min rädsla
efter vårt första möte,
var jag beredd på allt,
till och med lidandet
utan någon utväg.
Jag, hans älskade vän,
ser nu min belöning
– vilken grym nåd –
i förhatlig överlevnad
Jag har tappat fotfästet
lurad av domslutet,
olycklig och förvirrad
över att, mot all förväntan,
vara så oväntat
välbevarad och oförstörd.

Jag tar honom,
nu, till son:
han kommer att vara
det du var,
jag ska älska honom
– det lovar jag dig –
till och med ännu mer,
om du inte ser det som
en hädelse,
i ditt namn och till ditt minne,
för att inte gå emot
din vilja
och dina känslor
och inte bara för detta,
inte bara för smärta
och ånger
utan just för kärleks skull.
Det var det som var
mitt största misstag.
Varför väntade jag
tills jag såg honom
digna under oket
för att först då
med hög röst säga honom
att endast det som han
kände och gav från hjärtat räknas
oavsett vem han än älskade?
Det var det som räddade honom
och gjorde honom levande igen
innan han till slut
bröts ner och tynade bort.

”Det var inte för att få ett råd
eller en förklaring
som jag så envist
följde efter dig
i ditt arbetsrum,
jag brydde mig inte heller
så mycket om din åsikt.
För en omfamnings skull,
kom jag dit för att
få beröm.
Jag täckte över, höll tillbaka
den brinnande lava
som byggdes upp inom mig.
Jag låtsades
som ingenting
och skrek utan ord:
”Far, här är din son”.

Så mycket förlorad tid
utan att tala med varandra
om det som verkligen betyder något,
utan att låtsas om varandra
samtidigt upptagna
av bagateller
i ett fåfängt
och meningslöst
handlande.
Kanske föreställde vi oss
en enorm tidsrymd,
ett slags evigt uppskov,
och förspillde istället
en del av livet
på futtiga förseelser,
drömde om ankomster och
upprepade möten
och, slutligen,
möjligheten.
Under tiden höll vi tillbaka
all den kärlek vi kände
och vem vet varför,
den saknades varje gång
i huvud och hjärta.
Omedvetna som vi var
om förgänglighet och därmed
begravd frihet.

Det hemliga ursprunget
som plötsligt ertappats
och blivit uppenbart,
källan, sprickan…
i en självprojicering
när man är som bäst, mest bejakande.
Det pågående
som man trott var bestående
blir sedan ett oflyttbart,
bromsande tillstånd.
Men under tiden, är det
en gejser, en fumarol,
sprudlande vin.

Den glödande drömmen
glädjen du känt
euforin, som likväl
försvinner…
en gåtfull beröring,
som undan för undan
minskar ditt lugn
ökar spänningen:
tygellöst raseri.

”Om jag blir frisk
och kan gå igen,
om jag lyckas stå upprätt
om jag kan gå ut
på egen hand
och promenera igen
som jag själv har lust
vart jag vill.
Då skulle det räcka
med en liten tur
till tidningskiosken,
även om jag fick gå i snö
med risk att falla,
och vilken lysande idé
vore inte äventyret
att ge sig ut på
en hel resa
längre bort,
en dagsodyssé
på jakt efter
oförutsedda
hållplatser och möten
upptäckter och tidsfördriv.
Jag skulle stanna och dricka
en kopp kaffe
bara för smakens
och doftens skull.
Jag skulle stanna inomhus
för att få andas in cigarettröken.
Jag skulle gå in och prata
med grönsakshandlaren,
betrakta färgen
på varje frukt och grönsak
i hans lådor
och fylla mina händer
med fulländade former.
Jag skulle slösa med tiden
och promenera på gatorna
i spåren
efter min katt,
andas in luften
kylig och ren
och läppja
länge och väl på
smaken av dimma.
Om jag blir frisk…
så skulle jag göra om
det jag redan har gjort
betrakta det jag redan har sett,
allt det omätbara
som jag har lärt känna.

Men allt är nu
förlorat, förbi och
har halkat nedför den förbrukade tidens
sluttning,
bleknat och försvunnit
i sprickan
utan återvändo
efter ett avsked.

Genom att gå uppför
livets trappor
i månader och år
lär man sig,
av erfarenheten,
sorgens riter
och konsten att dö
utan att låta sig luras:
att ta vara på de sista
ögonblicken, vid sjukbädden,
att hylla den sista vägen ut
och att med kloka argument,
utan stolthet,
försöka återupprätta
lite värdighet inför
kroppens svek,
hjärnan som har upphört att fungera
och den gradvisa
förstörelsen
av alla vitala organ.

Ögonblicket har kommit för möten
och avsked:
trösten han finner
i rädslan
och det trösterika
i sorgen hos dem
som älskade honom,
i det ögonblick
då var och en
ska gå skilda vägar.
Kvar är några, tillsammans,
och därborta han, uppmärksam
i mörkret som bländar honom
nu bortom gränsen
för varje förutsägelse,
inuti frånsidan
på sin medalj.

”Jag har tagit avsked
av er alla, utan att tala med er.
Jag har tackat er.
Ni har skänkt mig
styrka och förnuft
i min oro,
trots det onda
jag har gjort er
genom mina upprepade misstag.
Jag har lärt mig älska er,
det vet ni,
och jag älskar er ännu:
ni ska bli kvar i min själ
och mitt hjärta.
Men jag har bråttom att ge mig av
och lämna världen bakom mig,
jag ska lämna er nu,
och ser bara framåt.
Jag ser inte längre
det närvarande,
känner mig befriad och
flytande, svävande,
inte direkt lycklig
men inte heller lidande,
jag dras till språnget
som jag redan har
fallit i.

Det är inte smärtsamt, nej,
inte på det sätt han fruktat:
han vilar försjunken
i sitt inre,
ger upp sig själv och nedstiger
genom tratten.
Han gör inte motstånd längre:
något ledsagar honom
slutligen i frid.

Fördämning barriär vattendelare
– ö och bro – tunnel
underjordisk passage
genom vilken man kan filtrera
resten av världen.
Osynlig nyfiken
söm
som ur djupet fiskar upp
ångestbete
och säkrar integritet.
Dubbelspel:
in och ut
rädsla och tillit
paus och rörelse.
Sanningen som öppnar
och sluter sig igen kring det okända.

Nu ser jag dig
bara bakifrån
liksom från höjden av
en sluttande bergstopp
allt längre ner,
där du skyndar fram längs en smal
gränd i slutet av passagen
och försvinner.
Ge dig inte av,
stanna här, vänta.
Du har redan fått kontakt med
något annat
som vi inte kan dela.
Jag ska inte längre
stå vid din sida.
Vem skyndar på dig?
Vad har du för skäl? Stanna kvar,
snälla du, för jag vet
att du inte vet det,
men det är jag
som får leva med stölden.
Luften i varje
andetag, blodet
i mina vener.
Hur ska jag kunna leva
mitt liv utan dig?
Vilken mörk framtid
vilken sorglig verklighet
som erbjuds mig,
vilken olidlig början.
Men din blick är
någon annanstans:
Var, den syns inte till
men här är den inte.
Du stirrar in i en annan värld,
ett stenkast bort
men så avlägsen,
fjärran, stjärnbeströdd.

Flyktiga spegelbild
rädslans skärm
på vilken
tomheten huserar.
Den sätter pilen
i rörelse och
snuddar, från sidan,
vid den ängsliga handen.
Och världen faller
i fällan, befriad
från dimman, av en slump
sedd och återkallad
i kritstrecksmärken
som ristar in sig repar
skrapar gnisslar
monsterskrift.
Så stirrar i det becksvarta mörkret,
den dammiga hällen
från den botten
där tingen tar slut.

När jag rörde mig kring
hans feberyra,
hade jag turen att, precis
i rätt ögonblick,
få tala med honom
om det liv han hade levt,
om hans alltför tidiga flykt
vid livets höjdpunkt
och vad det betydde för mig.
Det var mitt sätt
att dela hans öde
ända till slutet
för att skänka honom
värdighet inför döden
och inte låta honom
vara ensam.

Förutsatt att man kan fortsätta
att vara närvarande
sitta där nära intill
någon som i tysthet
slutar sin vandring
och verkligen tala
med den som tycks
gå genom inre dörrar
längs en annan stig
in i sitt eget öde.

O gömda Gud
men kanske inte långt borta
efterlängtad och förföljd
men aldrig fångad.
O hemlighetfulle Gud
hjärtats och sinnets Gud
som ser och hör
tyder och rekonstruerar allt.
O drömda Gud
som sover de orättvisas
djupaste sömn,
i vilket tillstånd du än är,
vilken plats
i universum
som än håller dig översvämmad
och oändlig, nav
fixerad i evighet inuti
sitt kretslopp, du,
världsskandal,
sträck ut din hand
och bär honom i fallet
ledsaga honom
bortom det djupa gråa dike
som är vår kärlekslöshet
och se till att han landar
i din muntra svärm
bortom avgrundens djup
inuti din blommas blomma.

Hur ska det bli, efteråt?
vad kommer att hända?
Ett medvetslöst tillstånd
för alltid…
eller, ett tomrum…
eller, värre, intighet…
Kanske ett annat
sätt att känna
får oss att uppleva
ett liv som har återuppväckts
ur döden.

Kraften som sväller
pressad och fördröjd
ingen vet hur länge än,
ett övermäktigt raseri
som aldrig mött motstånd
men växer sig större
och ursinnigt angriper
och hugger tänderna i varje
krossad del,
den oförstörda kraft
som skjuter ut honom
ur sig själv
utsträckt och obalanserad
ur sprickan i hans
öppna och svullna sår
som aldrig mer ska läka.

Flod som för med sig
som kröker sig som störtar
från sida till sida
som sjunker som hoppar.
Våg som griper tag
som svämmar över och sprider sig
som häller som blandar
som spiller som
skingrar lindar in
förenar. Tills
den bryts och ligger
gömd och dess närvaro
utraderas. Och vid
den uppryckta lavinens
sammanstötning
tycks den vara utplånad
från sin sluttning.

Kroppen är platt
och färglös
tvingad in i
ett silkespapper
som snart blir
för kort och tomt
och inte längre kan bäras upp
av ett andetag.
Hjärtslagen är försvagade
och andningen upplöst
och avklädd,
hans väsen har försvunnit, luften
sipprar ut ur skalet
som ska överges
det är redan i intets,
i ickevarats makt.
Vem vet vart han har tagit vägen,
långsamt har han andats ut sin sista suck
ljuset i blicken
har försvunnit,
den har plötsligt blivit genomskinlig
och grå,
tomma ögon
utan pupiller.
För honom har livet,
efter tortyren,
äntligen slocknat.

Om han känner eller inte
ännu… det blir
ett nytt tillstånd
efter att han har halkat
från smärtans
våldsamma fas,
ner till de lugna skuggorna
av den han var en gång
klen och förbleknad
före sin
sorti.

Vad har vi kvar?
Om inte förlusten,
ett stympat tillstånd
att bäras
tillsammans med känslan
av skuld
för allt vi kunde ha gjort
men inte gjorde.
Med dig dog också
en stor del av oss själva,
därför att utan att vi visste det
var vi medskyldiga
i nästan allt du gjorde,
ditt liv
var också vårt.
O älskade son,
kärleken till dig,
som vi äntligen fann
full av lidande
och hemliga dygder.
Vilket sorgset arv,
vilka bittra känslor
vi fann på nytt, ovetande.
Och från Glödande Kol
som du brukade kalla oss
här är vi nu förkrympta
– om du kunde se oss–
till slocknade cigarettfimpar,
i väntan på
– det är vår förhoppning–
att få brinna igen,
om än aldrig så lite
trots längtan
än mer efter lyckan
som du ännu kunde ha känt,
än glädjen
som du skulle ha gett oss.

Friden efter det tygellösa
raseriet. Han vilar
vänd mot sin egen
olycka, förlorad för
livet, smittad.
Dömd av en förfalskad lag.
Utan att kunna fly
torterad
fallen och hudlös.

Det handlar inte alls om
den bibliska plågan
det är inte heller en bestraffning
av det onda i vår värld
det är inget gissel
utan ett fasansfullt brott
den likgiltiga naturens förolämpning
mot människan.
Korset bärs,
under de viktigaste åren
i deras liv,
av en tät
men inte illvillig skara
av unga
som kommit på drift
hotade på grund av
den obestämda skulden
av häftighet och besvikelse
ålderns frukt
och förvirrande
roller och mål.
Berövade
allt slags försvar
utan att kunna göra
motstånd mot angreppet
redan ett offer för sjukdomen
inför den hycklande fienden
som, bedrägligt nog,
förklär sig och ger sig ut för att
vara annorlunda
lyckas smita ifrån
dem som jagar honom
och, som oskadd så
fegt, under tiden
roffar åt sig
och hänsynslöst plundrar
i hemlighet.

Naturens
kluvenhet,
dess dubbla roll
som sköld och som fiende
är botemedlens
och de dödliga farornas källa
och lika mycket som det ger
kräver det tillbaka. Ingenting
ger det oss
som det inte redan tagit.
Tvetydighetens konst
brohuvud,
det leder oss tillbaka
från ett avlägset förflutet
till framtiden.
Rörelsen ställs mot
dess uppehåll,
fullhet mot tomhet
det positiva
möter det negativa
och på varje händelse
följer en reaktion
likvärdig och motsatt.
Det avkräver oss på svar
för att visa oss en utväg
i den omgivning
som det skapat omkring oss:
det får oss att ta risker,
utmanar stort
vår immunitet.
Det förlorar en del av oss
för att rädda oss helt och hållet.

Hans liv
finns inte längre
i hans kropp,
någon har
ryckt ut det.
Det finns någon annanstans nu
uppe i luften
svävar det lätt
drar bort
orört,
allt längre från skalet som höll det
fängslat.

Vad blir kvar, sedan,
några få timmar ännu
är vårt skal
sammandraget och stelt
fullständigt avklätt
och smutsvitt,
likt den matta
färgen hos vax.
Den livskraftiga anden
som tränger in i
vävnadernas djup,
får dem att pulsera och
ger dem samma energi,
har gett sig iväg
försvunnit
för att segla på vilka hav?
Den flyende själen
har ryckt ut honom
före attacken
som, när den spridit sig i det inre,
slitit sönder allting.
Skam och vanära
av ett slag som,
vårdslöst, vanställer oss
tills vi är oigenkännliga
för våra närmaste.

Men vilken värdighet
eller ens mening
kan det finnas
i en så förödande handling…
Det elaka rovdjuret,
som tagit sig fram i det inre,
bälte och sedan stenblock
klängt sig fast
med deformerade grenar
med tentaklernas krokar
i det mörka djupet,
vävnadernas blodigel
verktyg och parasit
som i all tysthet, under tiden
har ätit livet
ur hjärtat
till den yttersta gränsen
fördärvat
bitit begärligt
förvanskat
satt fart på helvetet
i det inre.

Ursinniga klo
trogna klinga
som vildsint gräver
vrider och snärjer
tänder på och fryser
växer och förtär
i sin famn
det grymma ödet.

Jag har svårt att inse
det men
nu är jag
trots allt glad
att han till sist
har sluppit sitt onda,
detta lömska och skoningslösa
detta förnedrande
som förstört
hans kropp och hans själ,
omtöcknad av smärta
bränd av lågan
som dag efter dag
ätit ur och förintat honom
i hans ungdoms
friska skikt.
Men jag gick inte med på det,
dramat,
när jag fick höra om det.
Det var inte till tröst
för min osäkerhet
att den enda räddningen,
ibland, är döden
för den som du älskar.

Han har gått bort
besegrad av det förbannade
onda, plundrad
och utsatt för
skada och kränkning,
mitt bland dem
som stått vid hans sida
vänner och vittnen
som givit och tagit,
garanter för det förflutna
och för den respekt som
även en solkig död
visar de sista
skälvningarna och de råa ryckningarna.
De levande nu mer föräldralösa
än han kunnat vara,
– han är förlorad nu –
och samtidigt, vuxna arvingar
till det väldiga kapital
som hans kärlek är.

Och, sedan, kanske
själen är odödlig:
vilken väg
den än tar,
lyckas den oskadd ta sig förbi
det gränslösa lidandet
som den burit
och inte förbli
orörlig och bedövad
av det oklara skändliga
slutkapitalet.
Vart den än beger sig,
om den stiger eller sjunker,
går den inte förlorad
i feberyrseln,
ett rov för medvetslösheten.

…det långsamma nedstigandet
i spiraler
mot glömskan
ljuset som avtar och mattas
tillsammans med andningen
hjärnan
som dör
och slukar jaget…

Utöver den sista utmaningen
och den förlorade striden
i det oavlåtliga försöket
att göra motstånd
mot varje kränkning,
under obeveklig ledning
av viljan till liv,
har resan tillbaka
från livets höjd
redan börjat
och fortsätter långsamt
till utgångspunkten:
det obestämda tillståndet
– glömska
eller icke-existens?–
innan han ens
blivit till.

Ingen vet hur
eller när. Men
det kan hända att
försvinnandet
inte innebär
att vi upphör
att existera
och att en ny
form av förnimmelse
är det villkor
som väntar oss.

Kroppen dör,
men medvetandet
kanske inte dör.
Det växer sig starkt
medan den som
innesluter det
steg för steg
går in i förfallet
och inte ens i avskiljandets stund
hejdar sig
inför frånvarons mur.
Aldrig försvinner
förväntan på det kommande.

O, moderna död
undangömd sanerad
från förruttnelse
avslutad till det yttre
förseglad på sjukhus
till synes steriliserad
utan stank eller oljud
raderad för rädslans skull
bannlyst från varje tal
förvisad suspenderad
kamouflerad avlägsnad
av hänsyn till ekonomin
berövad sitt värde
och ändå närvarande
bortom sitt anspråk på
förnekelse:
gräns och snitt
outplånliga gränslinje
för det som inte kan böjas
och motsätter sig sin häftiga
inre explosion.

Hur kan vi tiga och dessutom
blunda för såret,
bara frukta
att det ska ta slut…
övergivna
och dömda
att flyta iväg.
När du kuvat och kommit över
din stora rädsla
för begravning,
gravens spöke
där jaget inte finns,
då kan du inse faktum
och inte längre betrakta
eggen som skär av tråden
som ett hot
eller en skam.
Försona dig
med dessa orubbliga cykler
och återta
makten över ditt öde.
För sorgen
kallar på livet,
inte på en andra död.

Må allt falla
och dö
för att återuppväckas,
må det förbrukas
för att återfödas.
Det är det eviga livets triumf,
medan det begravs.
Liksom vägen
bereds för oss
bereder vi den själva
i vår tur
och dör
för att andra ska få leva
till skada för oss
och ära.
Varje generation
avlöser
den följande:
en historia som fortsätter
i en annan historia,
en serie utan slut.

Men sammanhanget
kan istället brytas,
delvis försvagas
och sedan hejdas
hur som helst förintas
om det är de unga
som dör
och ingen längre finns
för att avlösa dem.
Kretsloppet stannar,
ur led, enligt sin egen
galna lag.

Man kan göra upp
matchen,
men inte så mycket
sträcka ut och förlänga
med alla medel
livets naturliga tröskel.
Det är en ära
till priset
av ett sår
som aldrig läker
och av en uttorkad,
silikonfylld ven.
Flamman slocknar
oundvikligen,
den utslitna
rostiga apparaturen
faller långsamt sönder.
Men de odödliga gudarnas
berättelse
är en inbjudan
och aldrig upphör
drömmen om att återuppliva
den torkade lymfan,
och reparera den obotliga
skadan
med hjälp av skalpell
och vitaminer.

Lysande gamlingar
speglingar av
separationens
extrema kraft
närvarande men
redan långt från livet
där de står vid avgrunden
utan fotfäste
vittnen till tiden
och ett evigt gränslöst löfte
orädda och öppna
generösa i sig själva
intill förintelse
blod och andning
världens röst
behagligt sällskap
för de egna barnens
fåtaliga barn,
redan på väg.

Glupska gamlingar
törstande efter makt
flitiga att dra
i intrigens trådar
döva för skälen
till efterträdare
fastklamrade med näbbar och klor
vid sina positioner
erövrade till vilket pris som helst
korrumperade och förvandlade till
en personlig ägodel
som sedan försvaras
med alla medel.
Speglingar av sig själva
fientliga eller likgiltiga
inför hopp och suckar
sparsamma med råd
nöjda och säkra
på att inte bli omkörda
böjda att se sig
som eviga och utan like
inte längre utbytbara
och sporrade att hindra
den naturliga förnyelsen
och förneka
av ren förmätenhet
närvaro och rättigheter
de ungas goda egenskaper
söner eller inte
som blivit suspenderade
vingklippta, avvisade
och övergivna.

Utan döden, nej,
då skulle varken
öde eller bestämmelse finnas.
Livet skulle inte längre
skynda fram mot
den slutliga tröskeln,
berövat all mening
och vara dömt
att levas,
också oändlighetens
långa väg,
i absolut
likgiltighet.

Om jag vet att jag ska dö
och att med mig
ska också medvetandets
enorma massa brinna,
då kommer själva handlingen
att vara förutbestämd men
också stråla
av beviset
på det slående unika
i varje ögonblick
som kommer och går.

Det är sporren
som hetsar och driver på
och inte lämnar någon ro,
sorgens tryck.
Det är hindret
mot vilket man försöker
allt, för att skjuta upp
det oroande
i det oväntat
livlösa, rädslan,
utplåningens
mest skrämmande tillstånd,
för att fördröja
denna ständiga ångest
hos varat som drunknar
för att lura tiden
som går fram i det förflutna och
bankar hårt på portarna
till hans framtida öde.

Utan döden
skulle ingenting finnas
varken samhälle eller historia
ingen framtid
och inte ens hoppet.
Den är den nödvändiga
betingelsen
för artens överlevnad.
Även om förklaringen
inte alls övertygar
tillfredsställer den inte heller
människors förväntningar
med tanke på
vars och ens
bestämda vilja
att bli den som,
i verkligheten,
slutligen
blir kvar.

Jaget på vakt
inför sig själv
hinder som hämmar
och ett urspårat faktum
på spåren.
Men nyckelhål,
öppen spricka
mot det otänkbara:
låt djupet ligga
i sin flata botten
och i det begränsade
det obegränsade,
oupphörligt död
och ändå återfödd.
En annan bild
än man föreställt sig.
Som i leken om
olikhet och identitet,
när man avslöjat en smula
av sanningen, och upptäckt
att den kända världen
inte alls är
den enda verkligheten.

Från baksidan av en skärm
eller ett ogenomskinligt
nästan kornigt
mjölkaktigt glas,
kan man förnimma
skuggan som smulas sönder
en yttre form som aldrig är hel,
konturlös
bara ett ögonblick
innan den faller
under en fåfänglig art.
Av allt det
jag inte kan se
tror jag
att någonting hos oss
blir kvar. Den del
som är tunnast
och lättast
flyger iväg
och finner vägen
till trädgården
på världens baksida.
Där i det blinda djupet
där livet
tar slut inför våra ögon,
utstakat av döden,
flyter en stor
flod av energi,
som sväller och,
som bortom portarna,
på nytt häller ut evighet
i det närvarande.
När man kommit dit upp,
ända till himmelens höjd
i ljusets medvetna glans
översköljs man av
ett hav av sötma
och upptäcker med ens
den absoluta friden.