Translation available: 

 

 

Paolo Ruffili, född i Rieti 1949, har sina rötter i staden Forlí och bor i Treviso sedan 1972. Han är doktor i litteratur vid Bolognas universitet. Under ett antal år samarbetade han på kultursidorna i dagstidningarna "Il Resto del Carlino", "Il Giornale", "La Repubblica", "Il Gazzettino" och han är nu aktiv som konsult hos olika bokförlag. Under ett par decennier arbetade han för förlaget Garzanti och han är ansvarig för en en serie lyrikutgivningar på förlaget Edizioni del Leone di Venezia. Ruffilli är internationellt känd som författare till romaner och noveller samt för lyriksamlingar som är översatta till flera utländska språk.
Poesiböcker: Piccola colazione (1987, American Poetry Prize), Diario di Normandia (1990, Montale Prize), Camera oscura (1992), Nuvole (1995), La gioia e il lutto (2001, Prix Européen, på svenska översättning Glädjen och sorgen, Aura Latina, 2006), Le stanze del cielo (2008), Affari di cuore (2011), Natura morta (2012), Variazioni sul tema (2014; Viareggio Award). Om hans produktion har många kritiker yttrat sig, som Alberto Asor Rosa, Luigi Baldacci, Roland Barthes, Yves Bonnefoy, Robert Creeley, John Deane, Dario Fo, Giovanni Giudici, Alfredo Giuliani, James Laughlin, Pier Vincenzo Mengaldo, Czeslaw Milosz, Eugenio Montale, Alvaro Mutis, Cees Nooteboomes, Giovanni Raboni, Vittorio Sereni, Andrea Zanzotto.

 

Glädjen och sorgen

I dikterna möter vi ett döende jag som vi får följa från de sista stadierna i livet till den slutliga övergången, omväxlande förmedlat genom täta monologer och dialoger.
Inre röster, mentala tillstånd som beskriver den som håller på att ta farväl av livet och dem som, i hans närhet (fadern, modern, vännerna…), försöker hålla honom kvar.
Den alltför tidiga döden i Aids (”motbjudande” som få andra sjukdomar) och skammen tvingar de närstående att konfronteras med det allra största av tabun, lämna rädsla och hyckleri bakom sig
och att från och med nu förlita sig på tvivlet och osäkerheten som nycklar till en gåta.
Hjärtats slag och tankens gradvisa likgiltighet utgör den synkoperade musiken till denna samling av ”lidande och död” som med lätthet stiger ner i döden för att sedan återuppstiga i livets eget flöde.
Detta ”requiem” har på så sätt omärkligt förvandlats till livets lovsång, blivit en del av en mental och fysisk rytm, andlig och kroppslig, som får oss att känna oss mycket starkare eftersom det
ger oss en framtid som vi kan vara helt säkra på. Här finns glädjen som paradoxalt nog vilar inuti sorgen.

 

 

Man kan närma sig Paolo Ruffillis produktion från flera synvinklar tack vare en litterär gärning som började redan på tidigt 70-tal med lyriksamlingen La Quercia delle Gazze, 1972, och som sedan dess pågått outtröttligt och framgångsrikt med romaner, essäer, novell- och diktsamlingar, men det verkar ändå ofrånkomligt att behöva citera Eugenio Montales bedömning från 1977 då den färske Nobelpristagaren betonade med beundran att «Ruffillis framtid skulle föra med sig många överraskningar». Hans lyriska produktion förefaller faktiskt unik både tematiskt och stilistiskt eftersom skalden använder sig i sina verser av en inre rytm som genom assonanser, ellipser och koncision  motsvarar rim, samtidigt som han tar avstånd från den traditionella italienska lyrikens benägenhet att fly till det förflutna i nostalgins tecken. Verk som Piccola colazione från 1987, som vann årets American Poetry Prize, eller Diario di Normandia (1990), förbereder på så sätt ett centralt verk som La gioia e il lutto från 2001, översatt till flera främmande språk och också till svenska (Glädjen och sorgen). Boken som kan läsas som en sorts lyrisk dagbok handlar om den slutgiltiga och smärtfyllda konfrontationen mellan en plågad och alltför ofta oförstående fader och hans son som ligger för döden i aids.
Som prosaförfattare gjorde Ruffilli sin debut 2003 med en samling berättelser med titeln Preparativi per la partenza. Den avresa som åsyftas i bokens titel är inte bara den reella som olika gestalter står i begrepp att ge sig i kast med, utan återspeglar ännu en gång tyngdpunkten i Ruffillis tematik. I själva verket gäller dessa förberedelser  döden, våra livs allra sista resa. Författarens intresse för 1800-talets historia, som genom tiden resulterat i ett antal biografier, får ny kraft och inspiration med romanen L’isola e il sogno från 2011 som rekonstruerar på ett samtidigt historietroget och fiktionellt sätt livet och döden för Ippolito Nievo, den unge och lovande författaren och tillika officer i Garibaldis armé som dog under oklara omständigheter 1861 när båten som skulle föra honom till Sicilien gick till botten på grund av en explosion. Romanen är en storartad fresk över 1800-talets dramatiska händelser som tillät Italien att ena sig som nation och samtidigt en djup analys av Nievo som författare och soldat.
ENRICO TIOZZO


  Paolo Ruffilli Mail: paolo.ruffilli@alice.it